Från en gubbes minnen
"Min barndoms Stad"
Skrevet av Per Anker Nilsen født 1920, død 1996.
Han bodde i Bakgården det meste av oppveksten og drev møbelfabriken der som den siste i Nilsen sekten.
Forord
Att minnas sin barndom kommer med åren. Man minnas oftast de glada och lyckliga hendelser men iblandt ochså de mindre glada. Nar man ligger og minnas undrar man iblandt hur dagens barn kommer att minnas sin barndom och det kan da vara roligt a sammanlikna med ens forfedrer minnen. I min barndoms minnen ingår inte dagistiden eller lekparkarnas gungor karusellar eller klettrestell och inte dagens TV, datorspel o.l. De fanns helt enkelt inte pa den tiden. Att barnen på min tid som barn hadde en større frihet att leka med egna påhittiga saker tror jag och det beror nog på att det inte fanns så farlig miljø. Jag skriver ned ett antal minnen och sedan kan några av mina efterkommare lesa och ha roligt.
På omslagsbilden tre Sandefjordskillar Odd Gjertsen, jag Per Nilsen, Gunnar Gjertsen, bror till Odd. Alia under kontroll av min syster Gerd Margarete på trappan framfør min farfars Karl A Nilsens møbelbutikk.
Örebro i November i det herrens ar 2000.
Sandefjord min barndoms stad.
Min basta kompis Sverre Wefling och jag brukade gora utflykter ut i den stora varlden utanfor Kongens gate 37.
Tidningsbudet.
Min farfar blev veil aldrig riktig Sandefjording. Man glömde aldrig Fölsbyn och han reste ofta dit, nogot som var ovanligt på den tiden att man reste på semester.
Cirkus i Sandefjord
Cirkus, vad kunne vara mera imponerande och storslaget än cirkus. Innan radio, TV och slika nymodiga saker fångade människornas intresse och beundran var cirkusens ankomst till en ort den stora imponerande händelsen.
Fyll körning med häst.
Fyll körning med häst är väl inte så vanligt förekommande nuförtiden, men det hände ibland i forna dagar, i Sandefjord. Det bodde en vognman på hörnet av Kongens gate och Prinsens gate i Sandefjord.
På valfangst
Far hadde en kamrat som var valfångare. Han hette John Johanssen men hans far var anställd på en stor gård som kallades Hovedgården og då blev det till at John blev kallad John Hovedgården.
POTTAN.
Vi var ca 4 nästan 5 år. Sverre Wefling och jag gick på upptäcktsfärd efter en bäck i Sandefjord nära mitt hem. Bäcken var närmast ett öppet avlopp och den kallades "RUKKLABÄCKEN". Den passerade bakom prästgården och en stor åker som tillhörde Tholsen.
Kanot ägare.
På söndagsförmiddagarna på somrarna hände det ibland att far tog mig med på en cyckeltur. Då blev jag plaserad på STÅNGEN och höll mig fast i cyckelstyret. På den tiden var det ingen som hadde tänkt på att barn kunne ha ett eget säte på cykeln.
